ingenting.
Ingenting kvar alls. Mitt liv har lämnat mig och vad gör man då? Jag känner ingen lust att skriva detta men jag måste skriva av mig. Jag har gråtit konstant i flera timmar. Ibland hjälper det. Ibland inte. Nu är jag hjälplös och det värsta är, att jag kan inte göra nått åt saken. Acceptera och gå vidare.
Men hur enkelt är det egentligen, när man i princip suttit ihop med en annan människa under 3,5 år. Att helt plötsligt bli lämnad helt ensam känns det som. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.
Hur kan känslor bara försvinna? hur? Jag förstår inte alls och jag får inget förklarat. Jag går inte att älska längre bara.
Att sedan bli kallad psykopat för att jag inte vill ha såhär, det är som ett kniv i bröstet.
Jag har ju inte valt att det ska bli såhär. Jag kan inte stoppa tårarna. Jag kan inte stoppa mig själv från att älska dig.
Jag försöker förklara att jag kan ändra mig, att jag kan sluta hålla han i "kortkoppel".. Men duger ändå inte. Vad har jag gjort för fel?
Jag har aldrig hanterat sånt här förut. Vi har varit tillsammans under hela min ungdom i princip. Vi träffades när jag var 13 år. 13 år.
Jag kommer förmodligen inte skriva här på ett tag. Men vem bryr det när ändå ingen läser. Skönt att få skriva av sig när livet har sjunkit så lågt som det någonsin kan göra.
förstörd.krossad. kommer jag någonsin kunna leva, vara glad. Hur?
Hur går man vidare? Hur?
När ens livs kärlek(trodde jag) lämnar en. Va fan i helvete gör man? Just nu känner jag att ingenting finns att leva för. Ingenting. Absolut ingenting.
Vill bara tacka alla mina syskon, mamma och pappa som ställer upp på mig. Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär jobbigt. Stort tack Magnus och Erika. Vad hade jag gjort utan er igår?
Förlåt om jag är jobbig men det här är fan inte lätt..
jag kanske skulle leta upp nån yngre
som en fjäder i hatten
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu
Men hur enkelt är det egentligen, när man i princip suttit ihop med en annan människa under 3,5 år. Att helt plötsligt bli lämnad helt ensam känns det som. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.
Hur kan känslor bara försvinna? hur? Jag förstår inte alls och jag får inget förklarat. Jag går inte att älska längre bara.
Att sedan bli kallad psykopat för att jag inte vill ha såhär, det är som ett kniv i bröstet.
Jag har ju inte valt att det ska bli såhär. Jag kan inte stoppa tårarna. Jag kan inte stoppa mig själv från att älska dig.
Jag försöker förklara att jag kan ändra mig, att jag kan sluta hålla han i "kortkoppel".. Men duger ändå inte. Vad har jag gjort för fel?
Jag har aldrig hanterat sånt här förut. Vi har varit tillsammans under hela min ungdom i princip. Vi träffades när jag var 13 år. 13 år.
Jag kommer förmodligen inte skriva här på ett tag. Men vem bryr det när ändå ingen läser. Skönt att få skriva av sig när livet har sjunkit så lågt som det någonsin kan göra.
förstörd.krossad. kommer jag någonsin kunna leva, vara glad. Hur?
Hur går man vidare? Hur?
När ens livs kärlek(trodde jag) lämnar en. Va fan i helvete gör man? Just nu känner jag att ingenting finns att leva för. Ingenting. Absolut ingenting.
Vill bara tacka alla mina syskon, mamma och pappa som ställer upp på mig. Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär jobbigt. Stort tack Magnus och Erika. Vad hade jag gjort utan er igår?
Förlåt om jag är jobbig men det här är fan inte lätt..
jag kanske skulle leta upp nån yngre
som en fjäder i hatten
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
